Har du tänkt på att varje människa är en berättelse?

Igår startade den andra kursen för hösten, samtalsprocesser, heter den. En av kursböckerna som jag har valt att läsa är skriven av psykiatrikern Clarence Crafoord och heter "Människan är en berättelse".

Crafoords utgångspunkt är att varje människa är en skildrande varelse som berättar sin historia - inte bara verbalt utan också med sitt framträdande, sin klädsel, uppsyn, hållning, röst och sitt sätt att röra sig.

I ett kapitel beskriver Clarence Crafoord att människan är sitt språk (Crafoord, 1994, sid 22):

"Vad vill barnet med sin ivriga önskan om att förmedla sig, att meddela sig? Det söker med ögonen, med sina rörelser, med sina karakteristiska gurglande läten. Vad säger spädbarnet förutom att uttrycka sina behov av mat, värme, blöjbyten?

Barnet tilltalar också omgivningen med sin gentagna berättelse. Och vad det säger kan uttryckas med orden:

" Jag vill bli sedd och hörd." Och vidare: Jag vill få ett gensvar.Det är viktigt att min berättelse når fram, att berättelsen som är jag blir mottagen och får ett bemötande. /.../ Gensvaret är viktigt för min upplevelse av mig själv och för att jag ska kunna fortsätta min berättelse."

Det efterlängtade gensvaret är oftast ordlöst men skulle kunna uttryckas så här: "Jag ser dig och jag älskar dig." I det gensvaret skymtar varje individ början av sin identitet."

Jag tänker att det är fascinerande att varje människa är en berättelse och att det är SÅ SANT. Ibland är det lätt att döma människor för snabbt och inte tänka på att bakom beteendet som just har uppvisats finns en människa med andra erfarenheter än mina. Vad jag kan göra är att lyssna och även om jag inte förstår eller håller med, kan jag ändå förstå att det som den personen säger är viktigt för honom eller henne.

Hälsningar Mia