Tankeläsning.

Min katt Tessi brukar ibland komma och sätta sig framför mig och stirra. Intensivt. Jag har ingen aning om vad hon vill (och visst hade det varit praktiskt om hon hade kunnat säga rent ut vad hon ville) så oftast brukar jag gissa på vad jag TROR hon vill.

Jag tänker att det hade varit praktiskt, men också en aning jobbigt att gå omkring och kunna läsa andra människors tankar hela dagarna. Vilken energi hade inte det krävts av oss?
Ändå är det vanligt att man tror sig veta vad en annan människa tycker om mig. Jag har gått i den fällan några gånger själv - bara för att upptäcka att det jag tänkte inte alls stämde och då kände jag mig väldigt snopen och blev lite generad över att jag ens kunde tänka så.

Enligt Freeman och Dewolf är tankeläsning är en illusion som kan uppträda i två varianter (Freeman & Dewolf, 1992, sid 78):

(1) att man utgår från att man kan säga vad andra människor tänker ("Det är ingen idé att jag söker jobbet, jag vet ändå att han aldrig skulle anställa en kvinna, eller någon i min ålder eller en sådan som mig")  eller

(2) att man utgår från att andra människor inte endast kan, utan därtill bör förstå exakt vad det är vi tänker utan att vi ska behöva förklara det för dem ("Om hon verkligen älskade mig skulle hon ha lagat min älsklingsrätt på min födelsedag. Hon vet att det är det jag vill ha").

Precis som författarna påpekar så uppstår onödiga problem för att man utgår från att man vet vad någon annan tänker  eller för att man utgår från att någon annan kan läsa en outtalade tankar.

Vad ska man göra för att undvika att hamna i tankefällan "tankeläsning"?
Jo, man ska helt enkelt säga sin mening. Att säga sin mening innebär INTE att man behöver vara oförskämd, otrevlig, krävande eller ovillig att kompromissa. Det betyder inte heller att man anklagar någon annan person för att ha handlat orätt.

Exempelvis:
"Jag skulle bli glad om du köpte blommor till mig ibland."

Hälsningar Mia