Ensam eller inte?

Bilden är lånad från Sund.nu

Jag funderar på ensamhet och när man känner sig ensam. Jag konstaterar att jag kan känna mig ensam i vissa situationer ibland, men för det mesta är ensamheten en lisa för min själ. Jag trivs i min ensamhet på något sätt, men inser att det finns många människor som lider av sin ensamhet.

Människor kan vara ensam på olika sätt, på den här webbsidan läser jag att ensamhet kan vara närande, tärande, den hemliga ensamheten och ensam i tvåsamheten.

Den närande ensamheten är ensamhet där man trivs i sitt eget sällskap och kan njuta av att vara ensam och samla sina tankar.

Den tärande ensamheten  är ensamhet som tvingar in individen i en känsla av skam eller för att individen inte har blivit sedd av omgivningen. I den här situationen kan det vara lätt att ta på sig rollen som offer och självömkan och det är svårt att bryta den onda cirkeln.

Den hemliga ensamheten är ensamheten som individen inte vill erkänna för sig själv.

Ensam tvåsamhet handlar om att en individ i en relation känner sig osedd och oförstådd av sin partner.

I den här artikeln i Sydsvenska dagbladet beskriver Rosenberg ensamheten:

"Ensamhet är ju inte ett fysiskt tillstånd. Inte hos människor. Människor kan vara ensamma i fysisk bemärkelse och ändå känna en djup gemenskap med andra människor eller med tillvaron i stort. Liksom en människa kan leva bland hur många människor som helst och ändå känna sig så ensam, så totalt utan beröring med världen, att hon helt förlorar verklighetskontakten och går under."

Vad handlar ensamhet om då, frågar jag mig. I artikeln läser jag att ensamhet handlar om en persons känsla av brist på samhörighet - med omgivningen. Jag tänker på att jag själv har känt mig ensam i sammanhang där det finns många människor, men ingen som jag känner. Enligt artikeln är den ensamma människan någon som vill ha en relation med andra människor, men saknar det. Vilket får mig att haja till en aning, för jag inser att jag inte är ensam eftersom jag har valt att vara ensam.

Ytterligare en artikel i Sydsvenskan fångar min uppmärksamhet. Den handlar om Lillemor, som smittades av hiv, men förträngde det. Hon flyttade, träffade en man, gifte sig och fick barn. Läs om hennes historia, en oerhört tragisk och alldeles verklig historia.

Om att vara ensam och utstött ...

Vänliga hälsningar Mia